Först vill jag dela med mig av att det har tagit längre tid än förväntat att färdigställa bloggen. Jag funderar på vilket inlägg som ska publiceras först och i vilken ordning. Jag skriver när jag har tid, men jag publicerar inte direkt; just nu står sex inlägg på kö!
Jag har även haft andra åtaganden med familjen, klubben och jobbet.
Klubben har haft en svår ekonomisk kris, och som president är det mitt ansvar.
Vi ska inte ta upp det här i bloggen, men jag ville gärna dela med mig av situationen, även om det egentligen inte angår er.
Problemet har ordnat sig, min sambo har inte mått bra på sistone på grund av sin ADHD och rädslan för sin exman. Han är nu fri, men han bor långt bort från oss.
Han har ansökt om vårdnad av sin son, men fick avslag, och jag har själv ansökt om vårdnad, vilket pågår just nu.
Jag har haft det kämpigt den senaste tiden.

Jag har inte hamnat fel i vården. I vintras drabbades jag av mikroplasma-infektion.
Tidigt en morgon på akuten tog sjuksköterskorna och två olika läkare väl hand om mig. Jag hade dubbel lunginflammation och de skickade mig till röntgen för att vara helt säkra. Senare förflyttades jag till den centrala intensivvårdsavdelningen där jag fick rätt vård. Jag var mycket orolig och rädd för att återfalla i mitt missbruk, något jag kämpat med sedan jag var ung.
Men en skicklig sjuksköterska, Maj, förklarade tydligt för mig hur de skulle behandla mig.
De ville börja söva mig med respirator, vilket gjorde mig nervös, särskilt eftersom jag förlorade min syster i höstas. Sjuksköterska Maj, som jag aldrig kommer att glömma, satte in tre nålar i varje arm och kopplade mig till EKG. Den mest obehagliga masken skulle jag behöva ha i en timme både på förmiddagen och kvällen, trycket från masken gjorde mig panikslagen, men Maj var alltid där för att lugna mig.
Det tog 20 minuter innan jag kunde andas lugnt.
Läkaren Philip på CIVA var också bra och hade koll på två patienter i rummet. Jag tillbringade två dagar där innan jag flyttades till infektionskliniken på avdelning 97, där jag träffade läkare Mikael och studenten Hugo. De tog väl hand om mig, likaså sjuksköterskan Martina och flera andra. Jag stannade där i tio dagar, och det kändes som ett lyxhotell för mig med god mat. Jag saknar att vara patient, och ni får tycka vad ni vill om det.

Många människor får inte den vård de behöver i tid, vilket är sorgligt.
Jag och Mikael jag låg på Infektionsavdelningen.
Alla läkare är kopplade till ett nätverk där de kan diskutera olika sjukdomar från hela världen..
Jag anser att ni måste ha tålamod med läkarna; de är också människor.
Min vän Isabelle har problem med sin fot och har träffat flera läkare som gett henne negativa besked. Hon blir frustrerad på mig när jag säger att hon bör ha tålamod. Jag uppmanar henne att ge läkarna en chans att studera hennes problem, eftersom de inte kan lösa hennes smärta över en natt.

Min fundering om vården är sjuksköterskor får väldigt lågt lön. de sliter själv kropp och jobbigt slitsamt jobb för dem.
När ska de få bättre lön mer 25 tusen månad.

Nästa inlägg kommer handlar om östgötatrafiken.